dystopi

när jag, för ett par veckor sedan, skaffade en blogg så lovade jag mig själv att inte skriva töntiga grejer som i alla andra mainstreamwannabehipsterbloggar, typ vad man har gjort på dan och vad man ska göra på kvällen mixat med massa töntiga utläggningar om hur bra ens kompisar och hipsterlivet är och till det en massa bilder på sig själv och sina kompisar drickandes te tagna med en systemkamera som man knappt själv fattar hur den ska användas. men ikväll tänkte jag i alla fall att jag borde skriva ett inlägg- jag har ju trots allt bara skrivit två inlägg- och så satte jag mig ned för att skriva. och i samma stund som jag klickade på knappen 'nytt inlägg' kom jag att tänka på att jag inte riktigt hade nåt klockrent bra att skriva om så jag skrev det här istället och nu är vi ju här liksom. eftersom jag redan har skrivit en töntig utläggning kan jag lika väl göra flera så här kommer en till:

ikväll ska jag gå ut och göra stan med kevin och max. jag har ingen kamera så jag kan inte lägga upp några bilder men ni vet säkert vilka jag snackar om. i annat fall så är kevin i alla fall mörkhårig, halvindisk, mustaschbeklädd och jättetuff. han gillar storbandsjazz, fina kläder, billig öl och sin bästa kompis dilan. han är ett helt annat kapitel. max å andra sidan är ljushårig, jättestark, alltid sarkastisk och även han mustaschbeklädd. han tycker om att rita, cigaretter, apple och sin nyblivna flickvän molly. dom är jättegulliga tillsammans men har en tendens att göra folk i sin omgivning obekväma. vi har ingen plan riktigt men jag har hört att det är knast på bar nada ikväll och det är ju gratis inträde i alla fall. annars ligger minimarket bara 2 kvarter bort.

nog om värdsliga ting

jag är o så svår och häromdan på naturkunskapen så vaskade jag lärarens tråkiga utläggningar om elektrokemi och skrev en liten dikt istället. eller snarare sagt så fixade jag till en dikt som jag skrev för ett tag sen. den är jättetöntig och går såhär:

jag har en stol
en vanlig stol med fyra ben och rygg
min stol har alltid sett ut så
och är evig

hur tiden med stilla lättja markerar sin evighet
kan vara svårt för en tidshare att se
som med framtidsfokuserat tunnelseende 
tanklöst hoppar fram
genom livet

En gång var vår sommar
en evighet lång.
Vi strövade i soldagar
utan slut en gång.
Vi sjönk i gröna väldoftande
djup utan grund
och kände ingen ängslan
för kvällningens stund.

Vart gick sen vår evighet?
Hur glömde vi bort
dess heliga hemlighet?
Vår dag blev för kort.
Vi strävar i kramp,
vi formar i strid
ett verk, som skall bli evigt -
och dess väsen är tid. 

Men än faller tidlösa
stänk i vår famn
en stund då vi är borta
från mål och namn,
då solen faller tyst
över ensliga strån
och all vår strävan syns oss
som en lek och ett lån. 


Då anar vi det villkor
vi en gång fick:
att brinna i det levandes
ögonblick,
och glömmer det timliga,
som varar och består,
för den skapande sekunden,
som mått aldrig når.

ville bara förmedla den till den (icke så) stora publiken. jag tycker om den därför att det var precis så det kändes i höstas när skolan började. hur skulle det annars kännas efter den bästa sommaren någonsin liksom?

när man tänker på sommaren kan man ofta bli blind

tänkte va som alla andra svåra svarta fashionindiekulturhipsters på södra latin och skaffa en blogg typ. ni vet liksom chilla på nice dikter och foton och sånt som man gör.

börjar med en liten av gamle nisse ferlin

Ser du dessa vissna löv,
vissna löv i vinden-
så är jag ett visset löv
visset löv i vinden-
Döden skall mig fatta
i sin gamla kratta-
...Åh, jag är väl ännu röd,
ännu röd om kinden-
fast jag är ett visset löv,
visset löv i vinden

den kommer från en döddansares visor, assoft diktsamling verkligen. inte lika mainstream som en gammal cylinderhatt i alla fall