dystopi

ögon är blinda, då själen sysslar med andra ting

ibland är man för upptagen av själen för att se med ögonen. till exempel när man sitter på tunnelbanan och filosoferar om livet och kärleken och andra ting och så råkar man stirra en komplett främling rakt i ansiktet. för att ta fasta på ett så vackert citat liksom


karin boye skrev en gång- runt 1935- en fin dikt, evighet som jag och ma petite amie gillar. den går såhär:

En gång var vår sommar
en evighet lång.
Vi strövade i soldagar
utan slut en gång.
Vi sjönk i gröna väldoftande
djup utan grund
och kände ingen ängslan
för kvällningens stund.

Vart gick sen vår evighet?
Hur glömde vi bort
dess heliga hemlighet?
Vår dag blev för kort.
Vi strävar i kramp,
vi formar i strid
ett verk, som skall bli evigt -
och dess väsen är tid. 

Men än faller tidlösa
stänk i vår famn
en stund då vi är borta
från mål och namn,
då solen faller tyst
över ensliga strån
och all vår strävan syns oss
som en lek och ett lån. 


Då anar vi det villkor
vi en gång fick:
att brinna i det levandes
ögonblick,
och glömmer det timliga,
som varar och består,
för den skapande sekunden,
som mått aldrig når.

ville bara förmedla den till den (icke så) stora publiken. jag tycker om den därför att det var precis så det kändes i höstas när skolan började. hur skulle det annars kännas efter den bästa sommaren någonsin liksom?

när man tänker på sommaren kan man ofta bli blind